Jag kollade på en film nyligen så var det en som sa ''ju mer man bryr sig, desto mer förlorar man''.

Och det är verkligen sant. Jag har hört av många att jag bryr mig bara om andra och aldrig om mig själv.

Jag tänker aldrig på mig själv, hur jag mår, utan jag tänker bara på andra. Ifall någon är taskig mot min vän så reagerar jag, rent spontant för att jag blir arg. Jag klarar inte av att se mina vänner ledsna. Tror inte att jag är den enda som känner så?

Jag tycker verkligen det är skitjobbigt när man försöker göra någonting bra för en vän, men ändå för skit för det i slutändan. Sedan klarar jag heller inte av människor som söker bråk hela tiden, som ska vara sånna drama queens. Varför inte bara vara glad hela tiden? Jag vet att jag inte är glad hela tiden och jag är långt från perfekt, men ärligt. Lite kan man ju anstränga sig.

Jag mår faktiskt inte så bra just nu. Nu är en period jag är ganska nere, och jag tänker bara på en och samma sak hela tiden. Jag har mått dåligt i exakt en vecka idag, (faktiskt precis denna tidspunkten!) både fysiskt och psykiskt. Just nu vill jag bara ha den känslan ni vet när man har varit nere ett tag, men känner sig på rätt spår igen och verkligen älskar livet. Men just nu ser jag verkligen inget positivt, och jag har en förmåga av att alltid se det negativa i allt. Det har hänt en del grejer som de flesta vet, och jag antar att mina vänner tycker att jag ändå är glad när jag är med dom. Och när jag har varit i skolan har ingen märkt någonting på mig på hela veckan. Grejen är den att jag tycker det är onödigt att gråta i skolan för att 1. folk tror man vill ha uppmärksamhet 2. man pajjar sminket (hehe) 3. tröst hjälper inte i det läget (personlig åsikt) 4. man tänker på det konstant om man gråter över det.

Jag kan typ inte gråta offentligt eller inför mina vänner, klart att det händer men det tar stopp liksom.

Jag har ju varit ute hela helgen med mina vänner och haft det kul, bara för att jag inte vill sitta hemma och deppa ihop eftersom det är det värsta man kan göra i det läget.

Jag har haft en stor tyngd över mig i mer än ett år nu, och det förstör mig mer och mer för varje dag. Det är inte bara någonting jag bara säger, utan det är verkligen någonting som förstör mig för varje dag som går. Jag vill inte säga vad det gäller, men jag vill bara att ni ska veta att anledningen till att jag bloggar dåligt är för att jag inte har någon lust till någonting i nuläget. Så ni får stå ut med mig! Och tack till alla som bryr sig, ni är guld värda. ♥

Sov så gott, kramar

/Emma