Min närmsta vän, som känner mig allra bäst, är Matilda.

Vi har känt varann sedan vaggan och hennes familj är min ''gudfamilj'' eller hur man säger.

Hon är min gudsyster och är verkligen som en syster för mig.

Men jag har så otroligt många bästa vänner.

Jag tänker inte rabbla upp era namn, för ni vet mycket väl vilka ni är.

Och egentligen tycker jag det här med just ''bästa vän'' inte är så viktigt.

Jag var sån förr, att när min bästa vän kallade någon annan bästa vän blev jag skit sur.

Jag kan fortfarande reagera på det, men tänker sedan, fan va glad jag är för hennes skull att hon hittat en sån bra vän! Sen är det en annan grej när man förlorar sin bästa vän till någon annan.

Jag vill bara säga till alla mina vänner att ni är verkligen guld värda. Kan verkligen inte tänka mig ett liv utan er! Ni gör liksom mina dagar. Och jag älskar er allihop så otroligt mycket ska ni veta! Vissa vänner kanske man inte umgås med så mycket som man gjorde förr, men när man träffar dom är man fortfarande lika nära. Och så känner jag med en del, oavsett hur länge man vart isär så är det alltid som back in the old days när man träffar varandra igen. Känner inte ni också så ibland? Vissa kan man helt enkelt inte växa ifrån! Och en del bråkar man med mer än andra, och jag har insett nu på senaste att varför ska man bråka när man kan vara vänner? Jag var en riktig bråkstake för några årsedan, men vem orkar egentligen. Orkar inte gå runt längre och vara sur när man har chansen att vara glad istället. Sen sker det ju såklart undantag. Men tänk på det!

Hoppas mina vänner känner likadant för mig, att ni är underbara och skulle inte kunna leva utan er!
Tack för att ni finns.

Kramar

/Emma